han är trettiotre kilometer bort och gråter floder

och jag hatar de som gjort såhär
han kommer aldrig se det jag ser
när jag sneglar vid köksbordet

han kommer aldrig förstå vad jag menar
när jag stryker hans kind och kysser hans öra

du är kaos men du är min lycka

fattar ni inte vad ni har gjort?

han har skakat i tjugo minuter, minst

det smakar salt när jag kysser hans hals

panna, nyckelben, öra, höft, kind

vi ska alltid ha det så här 

och det hisnar och svider och bultar och gror

du klär världen i mening där du går

och det är inte ett
vad var det jag sa? 

inte ett du kunde fått vem som helst
inte för att folk vrider sina huvuden och

inte för att jag är din

utan för att jag är du

vår kärlek är en annan dimension

hur ska jag någonsin kunna älska någon annan?

jag trodde det väl aldrig,

men hans hjärta är mitt och jag håller det så hårt

knäna viker sig fortfarande när jag kliver av bussen

men snälla,
deformera mig inte

jag har glömt vad julia skrattar åt och
det är liksom dig jag pratar med när jag pratar med någon annan
jag använder våra uttryck och fäller våra kommentarer

men jag har dig inpå huden och
det lämnar spår

det har blivit november

och jag tänker på hur vi tvekade hela våren,
saknade hela sommaren,
våndades längs trottoarerna och nästan sjönk genom trapporna

och det är så konstigt för på något sätt visste jag

och nu ligger han här mellan mina lakan
jag tystnar och lyssnar och vi andas i samma takt
vi ska snart vakna men inte än
alla har gett efter för oss;
månensolengryningenklockornaochplatserna

nu ligger han på sidan i min säng och
rycker till när han drömmer att han faller

och han säger det så oskyldigt,
så plågsamt sanningsenligt
och jag kämpar för att förstå

jag har väntat åtta månader och han i sju
och plötsligt ekar fotstegen när jag går ensam;

livet innan honom hade jag glömt

ni måste kasta er ut

tröjans axel luktar som du,
och jag kan inte förstå att det händer

att vi händer nu